Nu gifter vi oss!
Hej med vänliga hälsningar från helt plötsligt hände det. När vi gått upp för de milslånga trapporna i stadshuset möttes jag av tusen andra giftaspersoner. Vi registrerade oss och blev en av klungan. Till en början kändes det som att vi väntade på ett läkarbesök där de ropade upp en efter en och klungan orienterade sig runt i rummet. När det var vår tur hajade jag till och kände mig plötsligt stressad. Hur gifter en sig egentligen ? Hur gör vi med ringarna måste jag säga Mikals namn hur i helvete går sånt här till. Den sista paniken där var rätt obefogad. Vi möttes av en lugn mysig vigselperson som pratade vädret och drog ner alla stressdepåer till hanterligt lugn. Det var nu det skulle komma att ske.
Vigselpersonen bjöd in gästerna att komma nära och talade lugbt om att jag och Mikal gärna fick stå helt nära. Man och hustru. Mer hörde jag inte. Sedan ville jag gråta när vi gick ut fast jag bet ihop och svalde. En kan ju inte gärna visa sig sårbar osv (; det var vackert. Fint. Jag ryste. Kände vännernas blickar i ryggen. Vi sprang ner för trappan som herr och fru.
Det var första kvällen jag kände hösten. Och massor av kärlek.